Rusarebos historia går långt tillbaka i tiden, kanske till medeltiden. Namnet kan tyda på att området använts som hästhage (russ).
Uppgifter från några äldre handlingar:
1572 – i ett dombrev som gällde byte mellan två frälsegårdar nämns ”Måns och Jon Rusare” (ev. i Rusare)
Enl. protokoll från 1600-talet togs gården upp från Drömminge Norregård ”då deras förfäder hava byggt”.
1629 – ”Peder och Erik Bengtsson fingo tingsskötning på Rusareboda” (lagfart).
1649 – ”Rusarebo frälse, förut skatte” – vilket betyder att gården övergick till adlig ägo.
Under 17- 1800-tal tillhörde Rusarebo omväxlande Hindsekind och Ohs.
Fastigheten utgjorde ¼ mantal – en skattemässigt lågt värderad gård.
J. Allvin skriver 1852: ”Här var den fruktbaraste jord, men så stenbunden och ojämn att det knappt är möjligt, åtminstone inte lönande att odla den till åker.”
Vid denna tid avvecklades det aktiva jordbruket. De sista brukarna, änkan Ingrid Jonasdotter och Märta Svensdotter, dog 1856 resp. 1858.
I dag finns bara grund till stuga och ladugård bevarade. När byggnaderna revs/flyttades är okänt. De öppna ytorna användes som betesmark fram till 1950-talet. Ursprungligen fanns enbart en stig utefter sjön som enda transportväg när isen inte bar. Runt 1960 byggdes en väg öster om nuvarande reservat. Tidigare hade ett fritidshus byggts på en avstyckad strandtomt. Denna fastighet köptes först av Hembygdsföreningen, senare av Svenska Naturskyddsföreningen (1988) och används idag av Värnamo Naturskyddsförening.

MARKENS UPPDELNING I ÄLDRE TIDERS JORDBRUK

INÄGOMARK – mark innanför hägn (gärdsgård) som skydd mot djuren.
Det var åkern som plöjdes med oxe eller häst och gödslades. Mindre stenblock samlades i odlingsrösen – senare i stengärdsgårdar.
På ängen skördades gräset genom årlig lieslåtter och höstbete. Här fanns glest växande lind, ask och alm, som på sommaren hamlades växelvis var 5:e år. Grenarna samlades till lövkärvar, torkades och användes som vinterfoder. På våren städades (fagades) ängen från grenar och löv som hindrade växterna och slåtterarbetet.
På Rusarebo fanns mest torräng (hårdvall) men även sankäng (sidvall och mad).

UTMARKER – mark utanför hägnet.
Skogsmarken gav bete för gårdens djur. Den kunde inhägnas och kallades då hage.
Svedjemarker (svedja) är bränd skogsmark, som genom askan gödslats för odling av t.ex. råg. Svedjan återgick efter några år till skogsbetesmark.

Här kan du läsa vidare om Naturreservatet Rusarebo.
Dess historia, dess natur, själva naturreservatet och om föreningens aktiviteter där.

Läs gärna mer även på Länsstyrelsens sida om Rusarebo.